Stod och väntade på bussen idag. Väääääääldigt länge! Sådär extremt länge så man har BRUTALT mkt tid att tänka...
Och det fick mig och tänka på en gång när jag skulle på date med en SKITSNYGG kille. Jag var kanske 16 och vi hade bestämt möte vid södratorgs-kiosken. Han var sen och jag väntade SKITLÄNGE! Och jag hade ingen mobil, så jag bara satt där... Lite som idag.
Enda skillnaden var att idag väntade jag kanske 20 minuter och blev skitglad när bussen kom.
Då väntade jag kanske 1 tim och 45 minuter och kom på först när han faktiskt kom hur BRUTALT tragisk och desperat det var att jag väntat på honom så länge... Och kände mig bara skitdum!
Förövrigt har jag pluggat nio timmar idag! Och jag är extremt trött...
Min hjärna känns som en såndära frigolithjälm som man hade när man var liten...
En sådan där som alla trodde var superbra tills man insåg att om den verkligen behövdes, om det verkligen hände något! Så var den livsfarlig för då tog frigoliten bara stopp mot asfalten!!!
Sen kom plasthöljet!
Min hjärna är precis sådan... Idag behövde jag den verkligen, men det tog bara stopp!!!
Och så ser jag rolig ut också...
Näe.... nu skall jag bre mig en macka!