Aldrig, aldrig, aldrig....

Har ni någonsin kommit på er själva med att vara någon annan än ni egentligen är?

Nu låter jag antagligen helt galen och må så vara!
Men jag har tillfällen när jag verkligen inte kan greppa mig själv, när jag nästan kan titta på mig själv utifrån...,oftast är det när jag druckit lite med det kan hända annars också... och det är allt som oftast ganska hemskt.... oftast blir allt jag säger skrattretande och fel, och ju mer jag pratar, ju mer gräver jag ner mig själv i en liten grop och känner mig totalt urdum! Lite som om jag vore kvällens clown...

Eller som om jag vore med i en komedi... Och då menar jag inte en charmig komedi där huvudrollsinnehavaren är snygg och ironisk... nej nej, jag är mer den tragiska i glasögon och stripigt hår som folk skrattar åt och inte med...

För ett par veckor sedan var jag på en fest, superfin fest med superfina och snälla människor... Hela kvällen började hur bra som helst och det var den ( en bra kväll alltså) ... Tills jag inte riktigt kunde greppa om dom på festen jag pratade med skrattade med mig eller åt mig...

Jag har ingen emot att bjuda på mig själv, det är väl det jag gör, det är ju det jag är bra på=)... Men jag har aldrig sett det på det här viset innan... Och jag har aldrig gått från att känna mig rolig till att känna mig så obotligt dum så fort...

Kvällen slutade med att jag drack alldeles för mycket,blev alldeles för berusad och åkte hem...Det kan antagligen vara ren inbillning, men jag har verkligen tänkt på det här en hel del sedan dess...

Hur kan jag tillåta mig själv att göra mig rolig på min egna bekostnad? Det är ju tragiskt....
Jag måste sluta med det... Varför bjuder jag folk att skratta åt sådant som kanske till och med svider i mig? Det är ju bara mitt eget fel, det är ju bara mig själv jag har att skylla... Och hur ska folk kunna ta mig på allvar???



NÄ, JAG SKA ALDRIG MER GÖRA SÅ IGEN!!! Aldrig aldrig aldrig...