♥♥Lycklig♥♥

Jag har ju helt glömt bort att blogga om min alla hjärtans dag och om min underbara dagen innan alla hjärtans dag....=)

Jag var nämligen en av dom "elaka" flickvännerna som lämnade min kära pojkvän på den stora ♥dagen och åkte till Göteborg med min kära syster...

Men det heter väl ändå ALLA ♥hjärtans dag.... och hon är mitt hjärta hon med=)...

Så vi hade en underbar dag på Hagabadet i Göteborg och sedan var vi ute och partaja i den stora staden med våran morbror med fler tills seeeeeent på småtimmarna... =) (återkommer om den dagen...)

Tillbaka till fredagen...

Men det fina med detta inlägget är dagen innan dagen då alla hjärtan♥ skulle firas...För då fick jag (som är extremt lyrisk och otroligt lyckligt lottad över detta=) blommor från två av mina hjärtan.

Ena, som var en helt underbar Ros... av min helt helt underbara vän på jobbet... Som hon gjort alldeles själv... Till mig!
Blir man inte glad då så säj=)!!!!!

och också en helt underbar bukett med tulpaner av min "man" följt av hemlagad romantisk underbar middag... Så jag var som på små moln hela dagen=)...LYCKLIG! LYCKLIG! LYCKLIG!=)=)=)

Bilderna ger dock inte riktigt rättvisa till det vackra, då jag bara är hemma på kvällstid och inte har något ljus... och heller ingen bra kamera...
Ni får helt enkelt försöka visuallisera hur det ser ut i verkliga livet och inte förlita er på reslutatet med en kass kamera i kökslampsljus=)...

Mitt lilla underbara liv...

En vän till mig sa en gång att det verkar så lätt att vara mig...

Ibland tänker jag på det och tycker givetvis att hon har såå fel, men idag tänker jag att hon har SÅÅÅÅÅÅ rätt...!!! Det är förjäkla lätt att vara mig...Underbart faktiskt..=)

Jag har så mycket saker att vara lycklig över... Jag har en underbar familj som jag vet älskar mig och som jag älskar! En pojkvän som jag är tokig i... Vänner som jag kan prata med om allt!!! Och ett jobb där jag verkligen trivs...=) Och så är jag frisk och lär bara bli friskare... och allt det där...=) som man trotts allt ofta glömmer uppskatta....

Men i detta inlägg vill jag hylla alla dessa NYA fantastiska människor som jag stöter på titt som tätt=)! Igår var det tillexempel en dam på bussen som sa till mig att jag alltid har så fina kläder på mig... då blev jag skitglad!!! och kände mig superfin hela dagen...

Och idag var det en herre som bjöd mig på frukost på gymmet... "sätt upp hennes frukost på mig" sa han och insistera när jag försökte betala själv... Jag blir gladare ju mer jag tänker på det... Han måste ju tycka att jag är kul och trevlig=)... och det behövde jag...!!!

Och för ett tag sedan gjorde en tjej jag knappt kände ett par örhängen till mig... men den historien ska jag berätta om en annan gång..=)

Tänk på det!!!...vad lite det krävs för att göra andra människor tokigt glada... =) !!! Hur lätt det är att få någon att ha solstråle humör en hel dag...

Sålänge tänkte jag visa lite mer härliga resebilder..=) Jag kan inte låta bli då jag nästan blir avundsjuk på mig själv när jag kollar igenom korten=)...

Alla bilder här är från Indien förutom den längst upp innan texten...som är från Argentina...

God Natt// Cecilia

Stolt barnbarn...

Jag kikade lite på facebook häromdagen då jag såg att min morbror lagt upp detta vackra bröllopsfoto på min mormor och morfar...

Kvalitén är inte den bästa, men jag tycker min mormor ser ut som en filmstjärna...

Vill även passa på att säga att jag älskar henne... Hon är så otroligt vacker min mormor -inifrån och ut...

Nu jäklar...=)

Jag har fått en kommentar av en dam jag inte känner och blev sprudlande glad... Tack=)!!! Jag måste erkänna att jag är förjäkla dålig på att uppdatera denna bloggen, men skall dock bättra mig...=) Från och med idag!!!

Det dumma är ju med bloggen som med mitt dabokskrivande att jag nästan bara skriver om jag känner mig nere (mer eller mindre). Så jag antar att mitt glesa bloggande är näst intill positivt... Men jag ska härmed försöka bryta den rutinen och skriva när jag är glad istället, för jag är ju oftast det, glad alltså=)... men sen det faktum att jag är en filosof går nog inte att göra så mycket åt... Så filosofiska inlägg lär det inte råda någon brist på=)...

Ahhh...

Jag skulle vilja hylla Eva Cassidy och hennes album somewhere... Hon har fått mig att dagdrömma flertalet tillfällen denna senaste vecka...

Brutalt bra album!!! BRUTALT BRUTALT!!! och VACKERT VACKERT!!!

Aldrig, aldrig, aldrig....

Har ni någonsin kommit på er själva med att vara någon annan än ni egentligen är?

Nu låter jag antagligen helt galen och må så vara!
Men jag har tillfällen när jag verkligen inte kan greppa mig själv, när jag nästan kan titta på mig själv utifrån...,oftast är det när jag druckit lite med det kan hända annars också... och det är allt som oftast ganska hemskt.... oftast blir allt jag säger skrattretande och fel, och ju mer jag pratar, ju mer gräver jag ner mig själv i en liten grop och känner mig totalt urdum! Lite som om jag vore kvällens clown...

Eller som om jag vore med i en komedi... Och då menar jag inte en charmig komedi där huvudrollsinnehavaren är snygg och ironisk... nej nej, jag är mer den tragiska i glasögon och stripigt hår som folk skrattar åt och inte med...

För ett par veckor sedan var jag på en fest, superfin fest med superfina och snälla människor... Hela kvällen började hur bra som helst och det var den ( en bra kväll alltså) ... Tills jag inte riktigt kunde greppa om dom på festen jag pratade med skrattade med mig eller åt mig...

Jag har ingen emot att bjuda på mig själv, det är väl det jag gör, det är ju det jag är bra på=)... Men jag har aldrig sett det på det här viset innan... Och jag har aldrig gått från att känna mig rolig till att känna mig så obotligt dum så fort...

Kvällen slutade med att jag drack alldeles för mycket,blev alldeles för berusad och åkte hem...Det kan antagligen vara ren inbillning, men jag har verkligen tänkt på det här en hel del sedan dess...

Hur kan jag tillåta mig själv att göra mig rolig på min egna bekostnad? Det är ju tragiskt....
Jag måste sluta med det... Varför bjuder jag folk att skratta åt sådant som kanske till och med svider i mig? Det är ju bara mitt eget fel, det är ju bara mig själv jag har att skylla... Och hur ska folk kunna ta mig på allvar???



NÄ, JAG SKA ALDRIG MER GÖRA SÅ IGEN!!! Aldrig aldrig aldrig...

Jag tror jag har lyckats....

Min kaffekokare är sönder och jag har varit helt förstörd över en borttappad underkjol jag idag kom på att jag nog inte ens gjort och altså heller aldrig haft... Det är en yr och djupt förbryllad liten fröken som skriver idag. Jag har under två veckors tid varit djupt inne i min egna värld och försöker fundera ut vad jag vill göra med mitt lilla liv... dock inget liten fråga...

Anledningen till dessa tankar är inte som man kan tro... frustration över att allt är så trist!! Näe, grunden till mitt tänkande har snarare varit att jag har det så fruktansvärt bra!!!
Jag är så nöjd med mitt liv som det är, att jag eventuellt inte kommer behöva alla dessa storslagna planer som jag lagt upp för mig själv...
Frågan är dock att om jag inte gör det jag planerat... kommer jag då att ångra mig??? Eller kommer all den tid jag skulle lägga ner på att plugga och arbeta mm mm vara slöseri med tid, för att jag antagligen skulle vara lyckligare utan?

Jag har funderat och kommit fram till att (som det känns nu) detta är viktigt för mig...

* Jag vill ha ett jobb där jag kan jobba självständigt... och där jag verkligen trivs!

* På det jobbet måste jag tjäna tillräckligt med pengar så att jag kan bo i ett hus vid havet.. alt en sjö ( jag ÄLSKAR att bada och finner stor lycka och lugn vid vatten...) samt att jag vill ha tid och råd men två veckor utomlandsvistelse per år...MINST!!!

* Och i detta hus och på dessa resor vill jag att mina två kommande barn ska ha möjlighet att följa med...(dock kanske inte varje gång)

* Och sen givetvis ett bra och lyckligt förhållande med massa hångel, sex och gapskratt...=)

(Om detta kommer infinna sig i Sverige eller utomlands...det vet man aldrig)

Jag menar... Visst vill jag bo i New York ett tag, och visst vill jag ha obegränsat med pengar... Och det skulle vara en otroligt tuff känsla om folk såg upp till mig, kanske till och med med imponerade ögon för att jag faktiskt lyckats med något stort!!!

Men livet är så jäkla kort... och i det stora hela spelar inte ett skit någon roll! Det lät hemskt, men jag menar på ett bra vis...

Eller...Det jag försöker säga är att jag blir lycklig av att äta middag med mina vänner... Gå ut o dansa tills jag får kramp i benen och inte kan gå på flera dagar...(eller mest gillar jag att dansa)...

Jag blir lycklig av att åka ut med mina föräldrars båt en varm sommardag... och jag var helt extas när jag fick köra vatten skoter i smögen i somras=)... Jag blir lycklig på julafton, för jag älskar julklappar och julskinka!!! Och jag är lycklig just nu, när jag sitter i min smått röriga lägenhet med extremt tovigt hår iklädd min pojkväns kalsonger och dricker en kopp varmt kaffe och funderar på denna dagens möjligheter...

Man kan tyvärr inte göra allt här i livet vilket är extremt trist..Men livet är för kort och i universum är man så liten att vad man egentligen gör inte har någon betydelse, inte nån betydelse för någon annan än dig själv.... Så jag tänker iaf sluta tänka så brutalt mkt på framtiden och försöka tänka allra mest på här och nu...Och umgås med människor runt omkring mig som jag älskar och göra sådant som gör mig lycklig just nu...

Och vad är det egentligen framgång ger? Antagligen mer tillfredsställande i och med att man vet att man inom den så kallade ( eller jag kom på ordet nu ) världsmallen har lyckats... och vad kan vara mer tillfredsställande än det? Och antagligen kan man kanske gå i förtidspension och vara ledig 10 år längre än oss/mig "vanliga" arbetare... Men till vilket pris? Extremt mkt jobb med sena kvällar och upptagna helger?... man har antagligen ett brutalt fint hus! Det var ju min plan för mina pengar jag skulle haft=)... men hur mkt skulle man hinna vara där? Och även om man skulle hinna det... exakt lika mkt som sådana som jag... skulle dom känna större lycka än mig?

Eller snarare... skulle ett jobb som ger mig mer pengar och finare saker göra mig lyckligare?

Tänker man så... Åh, jag är så lycklig som bor i ett så fint hus? Eller tänker alla samma sak...? Fan vad jag har det bra med en sådan underbar familj???
Och om alla tänker så... Spelar det då egentligen någon roll hur mycket pengar man har?
(borträknat total fattigdom)

Äh, jag vill bara resa och rensa maskrosor och jobba med något som jag tycker är kul....!!!

Sen om ni nu vill kalla mig en dam utan ambitioner, varsågod...

Men jag är trött på att behöva skämmas över vad jag gör, trött på att känna tvånget att lägga till orden...
- Men jag tänker givetvis börja plugga snart... Så fort jag säger vart jag jobbar!!!

Oroa er inte, jag kommer bli något jäkligt bra... Det vet jag!!! Och jag är för första gången på länge lugn och rofylld nog att faktiskt kunna uppskatta det livet jag har just nu...

Jag och herrn har dock också talat om en ny resa.. vart vet vi inte och hur länge vet vi inte heller... men minst tre månader... och kanske till och med livet ut... Oavsett vad, ser jag ett liv med helt fantastiska möjligheter och extrem lycka...=)